välkommen hem lilleman Å.

det är något visst med små knyten. jag vet inte om det är någon slags inbyggd modersådra i mig som berörs, men jag blir helt trollbunden. kan sitta hur länge som helst och bara titta på den lille, hålla honom i mina armar utan att tröttna. hela grejen med bebis är så fascinerande, att det som börjar som ett litet liv i magen kan bli en hel människa där allt fungerar som det ska. eller hur?!