jag längtar efter många saker nu - att få flytta söderut till ett härligt ljust sommarhus på landet och därmed för evigt slippa våra betonggråa, smått deprimerande tapeter som får allt att se tråkigt ut. jag längtar efter att komma tillbaka till våra familjer och de vänner som står oss nära. jag längtar till en plats där vi känner att HÄR vill vi vara ett tag men - framför allt skulle det vara på sin plats med lite vishet i vad det ska bli av mitt liv.

det är tröttsamt att inte veta vad man vill göra, plugga eller jobba med, för det känns som att traska runt utan mål. för bara hundra år sedan var det i stort sett lärarinna, hemsamarit, kokerska eller affärsbiträde som gällde för en kvinna. fyra alternativ låter ibland mycket enklare än fyrahundratusen, för i vilken ende ska man överhuvudtaget börja söka i?

man kan göra allt, bli allt. faschinerande och fantastiskt! samtidigt lite läskigt.

kanske handlar det inte om att inte veta vad man vill göra, utan om en rädsla att våga satsa och misslyckas? eller att man bara inte ser hur det skulle vara möjligt?
kanske får man ta ett steg i taget, se vad som händer, vilka vägar som öppnar sig?
kanske är vägen lika viktig, eller viktigare, än målet?