den stora frågan
vad ska jag bli? om du vet, var god säg till!
glad och eftertänksam påsk
så kära du - glad och eftertänksam påsk önskar jag dig!
2012 it is
mycket glädje
inspiration och kreativitet
utveckling
vishet
mycket tid med vänner
välmående för oss och våra nära
trygghet
fokus på det viktiga
tror att 2012 blir ett välsignat år. har goda vibbar.
mysig. fantastisk.




nu längtar jag.
gå lite snabbare.

ibland önskar man att tiden gick snabbare. men bara ibland.
en släng av dålig inspiration
att skapa.
vissa dagar kan jag sprudla av kreativitet - blogga flera inlägg, sätta igång och sy, redigera bilder, fixa med olika sorters layout och så vidare. men vissa dager faller alla försök till kreativitet platt precis framför näsan, och allt känns hur tungt som helst. tillslut orkar man knappt ens röra sig.
igår var en sådan dag.
då är det bra med en vän som bara kan lyssna och kanske hålla om en lite grann. att få tömma ut allt man har inom sig är befriande, både för kreativiteten och ens eget välbefinnandes skull.
det slår mig än en gång - utan människor runt omkring som sprider värme, ser en i ögonen och lyssnar, skulle det inte vara mycket med oss. inte med mig iallafall.
du är viktig.
fundering

ibland undrar jag bara - vad ska det bli av oss?
tänk va många gånger livet har ändrat riktning på bara två år, hur kommer det då vara om tio, tjugo, trettio år? det är allt bra spännande!
sista gången
man lämnar en sak, kommer till en annan.

det är bra att vissa saker finns kvar iallafall, som maken!
sj borde börja prata
jag skulle åka från ö-vik till alvesta.
när jag hade åkt buss i två och en halv timme och var framme i sundsvall där jag skulle byta till tåg insåg jag att - skit - jag har åkt fel dag! jaja. jag satte mig på tåget mot sthlm iallafall och konduktörerna var snälla, hjälpte mig och gav mig en sovplats. där någon gång ställde jag mina väskor åt sidan. sen gick jag genom ungefär åtta vagnar för att komma till min plats. insåg när jag var nästan framme att jag hade ställt väskorna på andra sidan tåget och bestämde mig för att hämta dem morgonen därpå eftersom jag var så trött. allt bra hittills.
på morgonen när jag ska hämta väskorna och nästan är framme i rätt vagn, öppnar jag dörren för att kunna gå igenom sista slussen och möts av sthlm central som hånler åt mig i ansiktet. vagnen med mina väskor har åkt vidare till göteborg. tack för det.
nåväl. allt det där beror på min egen lathet och idioti. bara mitt eget fel.
hela förmiddagen igår gick åt att jaga mina väskor. jag tänkte att det är perfekt att de kom till göteborg eftersom jag ska dit idag! men nej, väskorna skickas tillbaka till hittegodscentralen i stockholm och det är ingen som vet vart mina väskor finns nu eller vem som är ansvarig för dem. ingen vet när de kommer dit heller, det kan ta en dag, det kan ta en vecka. det enda jag kan göra är att vänta på att de kommer till sthlm! jag som inte ens ska till sthlm!!!
jag ringde drygt tio samtal till olika personer på SJ, stockholms central, göteborgs central, hittegodscentralen i sthlm och fick ingen hjälp. enda stället jag fick ett vänligt bemötande och också hjälp med hur jag kan gå tillväga var på göteborgs hittegodscentral och de har inte ens något med SJ, eller mina väskor, att göra!!
jag vill inte bli runtslussad mellan tio olika personer för att ingen vet och kan svara på mina frågor. jag vill komma rätt med en gång!
jag vill ha möjligheten att hämta mina väskor i göteborg om det är där dom hamnat. jag vill också ha möjligheten att få väskorna skickade till stockholm om jag hellre hade velat hämta ut dem där. nu har jag som resenär inget val.
allt detta på grund av brist i kommunikation.
SJ borde börja prata!
vet du vad längtan är?
det är tröttsamt att inte veta vad man vill göra, plugga eller jobba med, för det känns som att traska runt utan mål. för bara hundra år sedan var det i stort sett lärarinna, hemsamarit, kokerska eller affärsbiträde som gällde för en kvinna. fyra alternativ låter ibland mycket enklare än fyrahundratusen, för i vilken ende ska man överhuvudtaget börja söka i?
man kan göra allt, bli allt. faschinerande och fantastiskt! samtidigt lite läskigt.
kanske handlar det inte om att inte veta vad man vill göra, utan om en rädsla att våga satsa och misslyckas? eller att man bara inte ser hur det skulle vara möjligt?
kanske får man ta ett steg i taget, se vad som händer, vilka vägar som öppnar sig?
kanske är vägen lika viktig, eller viktigare, än målet?
ack
när man blir sådär vansinnigt upprörd utan att veta riktigt varför. till på köpet känns det jobbigt att man inte är den där ödmjuka, vänliga, tålmodiga människa man vill vara.
det är inte alltid lätt att inse sin mänsklighet.